Var Ankor en utvecklande upplevelse? Jag hoppas det. Kolla pa den har bilden. Langt dar nere syns marken. Den har hojden besteg vi tidigt pa dagen, med friska ben och sinnet pa topp. Det var bara milt skrammande att krypa nedat, tatt tryckt mot stenarna och med ett staltradslikt racke att halla sig i.
Om vi forflyttar oss i tanken till slutet av dagen, nar vi star nedanfor den tredje nivan pa Angkor Wat. Jag tvekar, trappan ser brant ut och har inget racke (har tyvarr ingen bild!). Framfor allt ar det hogt upp. Sakert tjugo meter, vilket forstas ar mycket mer an det later. Andy propsar, "klart vi ska ga upp", och jag vet inte, antagligen ar jag for matt for att protestera. Tre fjardedelar upp kommer jag pa mig sjalv med att sta mitt i den 6-7 meter breda trappan, med inget annat an sonderbrutna, vittrade trappsteg runt omkring mig och jag far den dar valbekanta kanslan av att jag inte har en aning om hur langt det ar ner till fotterna (helt logiskt, eftersom kanseln i benen forsvinner). Andrea guidar mig in till kanten, dar jag far grepp nog for att ta mig upp sista biten.
Egentligen inte sa mycket att se dar uppe, sarskilt som jag ar halvt forblindad av skrack infor nedfarden. Sa jag bannar mig sjalv lite milt for att jag overhuvudtaget kom upp, men inser att det ar verkningslost. Jag maste ju ner, och enda vagen ar de branta trapporna. Det finns fyra stycken, och en av dem har ett sant dar staltradslikt racke. Och det ar dar alla andra turister tar sig upp och ner, i en liten myrstrom i tva riktningar intill den kant dar racket sitter. Vi narmar oss och gor ett forsok, men sa fort jag ser trappan (eller egentligen inte ser den, eftersom ett slags overhang bestaende av de forsta stegen doljer resten av trappan sa att det enda man ser ar den stenbelagda backen 20 meter ner) backar jag ur... Jag gor allt jag kan for att komma pa en annan vag ner, men det ar forstas omojligt. Vi forsoker igen, men ett stort gang japaner kommer dit samtidigt och jag kanner mig plotsligt inte alls redo. Jag inser att jag behover tid att samla mig, sa vi gar ett par varv runt den hogsta vaningen. Jag vill vanta tills kon har minskat, men nu verkar den bara vaxa mer och mer.
Vi gar rastlost runt lite till, snart har vi varit dar uppe i sakert 40 minuter. Vi staller oss i kon. Till slut finns det inget annat att gora. Jag koncentrerar mig maximalt pa de forsta stegen och pa vad Andrea har sagt, att det finns en liten avsats dar, och de resterande 18 metrarna ar bra mycket lattare. Kon kryper langsamt framat... Vi slapper forbi ett hogljutt gang brasilianska grabbar. Till slut ar vi framme. Jag placerar mina svettiga hader pa det hala, tunna racket och tanker en sista gang pa att om kroppen slutar fungera som jag vill, om jag tar ett felsteg samtidigt som fingrarna domnar av skrack... Sa kan jag vara dod. Jag vet att manniskor som inte har hojdskrack inte tanker pa sant har, och det kan sakert lata overdrivet dramatiskt, men det ar verkligt just da i allra hogsta grad. Och jag tycker egentligen inte att jag ar sarskilt hart drabbad. Manga har det mycket varre an jag.
Men jag hasar mig ner for de forsta stegen, kroppen lyder natt och jamnt, och det ar som Andrea har sagt, snart nog kan jag stodja mig mot vaggen och racket samtidigt. I tiotalet meter gor jag en langsam, men saker, retratt fran templets tredje vaning. Da, nar bara nagra meter aterstar, rinner spanningarna ur kroppen och jag kan plotsligt rora mig precis som jag vill. Precis som alla andra som tar sig upp och ner for trappan utan storre besvar - tanterna i pumps, reseledaren som gar framlanges nedfor.
Jag kan ju angra mig sa mycket jag vill i efterhand, men det kommer ju inte hjalpa, sa jag forsoker ta det hela som en lektion. Nasta gang jag star infor ett overhang med ett 20-meters stup nedanfor sa vet jag att det inte nodvandigtvis betyder en saker dod, och att kroppen lyder aven om jag inte tror det - bristfalligt, men hjalpligt. Men fy fan. Jag trodde de skulle vara tvungna att hamta en helikopter.
